silverekorren

suttit här ett tag nu o mest stirrat in i skärmen.....hur f.n ska man börja o va e d som händer? hur mycket mer kan man utsättas för o hur länge finns orken till att ta emot mer?

vi kan ju börja med att konstatera att första veckan på detta år är mer skitår än va alla år tillsammans innan varit.

ja skrev ju i sista inlägget att jag o mamma va på sjukhusrajd o att hennes hälsa inte är så bra.

hon blev inlagd på södersjukhuset på tisdag kl 14.
dagen efter blev hon skickad på hjärnröntgen mitt på dagen. läkarna meddelade henne att något provsvar ej skulle komma samma dag då det skulle dra ut på tiden efterssom d va så mycke annat på gång på sjukhuset.
'40 minuter senare kommer läkaren in och sätter sig på huk vid hennes säng.

- vi har tyvärr tråkiga besked, har du någon sambo el anhörig som kan komma in hit så ska vi berätta mer.
mamma ringde till mig då hennes sambo är lastbilchafför och satt på långkörning flera mil från sthlm.

jag hade varit på jobbet den dan hela förmiddagen och när mamma ringde så var ja hemma hosderas hundar.
inom loppet av nån minut så satt jag i bilen på väg till SÖS, hjärtat höll på att hoppa ur kroppen på mig o ja visste inte riktigt hur ja skulle tänka. ja hörde ju mammas oro och rädsla när hon ringde.

väl inne o efter tunga steg till avdelningen så får ja beskedet om att hon har skickats på en ytterligare röntgen av hjärnan o då på nåt sätt förstår ja att detta ej är bra. att en ny resa kommer ta fart i våra liv.

40 minuter senare kommer mamma till avdelningen och vi får en stund till att sitta och prata innan vi kallas in till ett samtalsrum.

Klara som läkaren heter berättade att dom på första röntgen hade hittat 3st förändringar inne i hjärnan och att den senaste röntgen skulle visa lite mer exakt vad det var och storlek osv.

vi satt nästan en timme och fick fråga så mycket vi ville, och det man av hennes svar kunde antyda var att läkarna gick på att det var nån form av metastaser.

tillvägagångssättet efter det skulle bli ny stor röntgen på lungor, lever, njure, bröstkorg samt på brösten.

efter samtalet så skulle vi försöka få tommy, hennes sambo att komma till sjukhuset på något vis så ja ringde och frågfade om han inte skulle passa på o kika in han med när han ändå skulle köra förbi.

medans vi väntade på honom nere i entren så pratade jag o mamma en hel del och vi sa att oavsett vilka besked som kommer komma så ska vi ta en dag io taget och vi sa även att efterssom det kommer finnas skratt, gråt, uppgivenhet o gud vet vad så ska vi ha ett kodord som man kan använda sig av när man känner att d blir förmycket, samt att vi aldrig mer ska höja rösten åt varandra, vilket vi me våra likheter/olikheter varit rätt duktiga på innan.
under samma samtal så berättade jag opm den här bloggen och fick hennes tillstånd till att skriva av mig här och även ha det för att hon ska kunna läsa då dagar o händelser nu kommer gå ihop.

när tommy kom in så samlade mamma mod till sig och berättade vad vi hade fått höra innan o ja va säger man, fyy fan för att behöva höra el i mammas fall berätta sånt här men återigen en dag i taget....när ja o tommy va på väg hem så pratade vi om att hans största fokus i vad som än händer ska vara att va stöd åt mamma o sen sjukhusmässigt med allt va d innebär så kommer jag finnas tillhands.

jag har även tagit på mig att ringa berörda inom familj o släkt så många långa samtal har det blivit men d e rätt skönt o prata av sig med.

pratade med mamma några gånger under kvällen sen och hon lät ändå lugn o samlad. än så länge hade vi ju bara fått ett besked som egentligen inte va nåt besked utan endast va läkarna gick på.

på kvällen när ja la mig så ringde mamma en sista gåpng o sa att det ploppade upp massa hemska tankar o vem kan klandra henne?? i mitt huvet va d kaos efter dessa två dagar, utöver min egnaoperationshistoria o resa så kom ju nu detta oxå. ¨
man ska inte måla fan på väggen sägs d men i min värld så fanns han redan på tryckeriet när tapeten trycktes så nog e han där alltid.

//nettan